I Prilep mötte Loza Foundation ett fältteam med lång erfarenhet av arbete i utsatta områden. Samtalen handlade mindre om enskilda insatser och mer om hur arbetssättet förändrats, och vad det innebär att arbeta tillsammans med familjer snarare än för dem.
Under ett arbetsmöte i Prilep samlades fältarbetare från Loza Foundations lokala samarbetspartner för att reflektera över arbetet i projektet End Extreme Poverty. På plats fanns bland andra Sami Ajdini, Sabri och Bedria, alla med erfarenhet från tidigare sociala projekt riktade till människor i extrem fattigdom.
Samtalet tog snabbt avstamp i skillnaden mellan detta arbete och tidigare projekt. Flera av fältarbetarna beskrev hur deras roll förändrats i grunden.
– I många projekt har vi varit vana vid att människor kommer med krav och att vi levererar lösningar. Eller att vi talar om för dem vad deras problem är och hur de ska lösas. Här arbetar vi annorlunda, säger Sami Ajdini.
I stället för att ta över processen ligger fokus på samtal, förståelse och ansvar. Det coachande förhållningssättet innebär att fältarbetarna lägger tid på att hjälpa familjerna att själva formulera sina behov och förstå vilka steg som krävs för att ta sig vidare.
– Metoden har gjort vårt arbete enklare, men också mer krävande. Vi arbetar mer med dialog än instruktioner, och det gör att familjerna blir mer delaktiga i sina egna processer, säger Sami.
Fältteamet gav flera exempel på hur detta förändrade arbetssätt fått konkret betydelse. Ett återkommande problem är familjer som saknar identitetshandlingar eller är folkbokförda i fel kommun, vilket i praktiken stänger dem ute från bostad, vård, skola och arbete. I tidigare projekt har sådana hinder ofta betraktats som olösliga.
– Många människor har fått höra att deras problem inte går att lösa. De har accepterat det och slutat prata om det som egentligen är deras största hinder, säger Sami.
Genom att arbeta systematiskt, samla information och ta ett steg i taget har fältteamet kunnat visa att problemen ofta är administrativa snarare än omöjliga. Ett exempel som lyftes under mötet handlade om en familj registrerad i Tetovo, trots att de bodde i Prilep. För att få tillgång till bostad och identitetshandlingar krävdes avregistrering, ny registrering och flera myndighetskontakter, något familjen varken hade pengar eller kunskap att hantera på egen hand.
– När vi sätter oss ner och går igenom processen tillsammans blir det tydligt att det finns en väg framåt. Det tar tid, men det är inte omöjligt, säger Sami.
Fältarbetarna beskrev också hur arbetssättet påverkat dem som team. Samarbetet har blivit tätare, kommunikationen mer öppen och relationen till familjerna mer förtroendefull.
– Vi är i ständig kontakt med varandra. Det handlar inte bara om att lösa problem, utan om att bygga tillit, säger Sabri.
Mötet i Prilep visade hur det praktiska fältarbetet är avgörande för att Loza Foundations modell ska fungera. Den digitala plattformen ger struktur och uppföljning, men det är i samtalen, i mötena och i det långsamma arbetet med varje familj som förändringen tar form.
För fältteamet i Prilep handlar arbetet inte om snabba resultat, utan om att skapa förutsättningar för människor att själva ta steg ur extrem fattigdom, med stöd, tid och tydlighet.
För Loza Foundation är närvaro och uppföljning avgörande. Senare under året reste styrelsen till Nordmakedonien för att följa arbetet på plats. Läs mer om det här.