På plats med öppna ögon
När jag går mellan avdelningarna på Special Institution Demir Kapija ställer jag mig frågan; Hur är det möjligt att det ser ut såhär för människor som redan har det svårt?
Situationen är komplex och det finns inget enkelt svar på frågan men en sak är säker. Ingen skall behöva leva såhär. Vi befinner oss i södra Makedonien på en institution för 230 människor med flera olika funktionshinder.
Vi går från rum till rum i den jättelika anläggningen och möter hopplöshet och misär. Rummen är slitna, väggar och golv vittrar sönder av lång tid utan underhåll. Fukt och smuts tillsammans med stekhet sommar, iskall vinter och dålig isolering har gjort sitt med tiden. Vatten och avlopp är på upphällningen, värme och elektricitet är bristfällig och endast några få glödlampor hänger i trådar här och där. Jag kan bara fantisera om hur det är att arbeta här på natten. De badrum och toaletter vi ser här har jag svårt att sätta ord på. Kakel på golv, väggar och badkar har spruckit sönder och toaletter och tvättställ är trasiga, spruckna och ur funktion. Man förstår att det måste vara en konst att hålla rent här då avloppen gapar öppet och många av badrummen saknar både toaletter, tvättställ och kranar. Efter ett tag förstår vi att många också går utomhus och gör sina behov i brist på resurser inomhus.
Människorna som arbetar här är hjältar. Hur gör man för att orka med det här varje dag, utan resurser. Att se människor tyna bort i den här misären. Jag pratar med en vårdare som lägger handen på hjärtat och säger: ”Det här är min verklighet, vi håller dem vid liv. Vi gör vad vi kan med det vi har. Vad skall jag göra? Jag älskade mitt jobb de första åren, nu skär det av smärta i min själ.” Han fortsätter: ”Det är tungt, vissa dagar orkar jag inte. Man tappar inspirationen, det känns hopplöst, då arbetar jag inte.”
Vad gör du för att orka med det här? Han fortsätter: ”Ser du grinden där, när jag går ut genom den då lämnar jag kvar allting här och går hem, för hur skall jag annars orka? Nästa dag när jag går in genom grinden igen så är det tillbaka, ångesten, uppgivenheten och depressionen som finns här.”
Så ser jag mig omkring på människorna som lever här, dag efter dag, år efter år. De som aldrig går ut genom grinden. De som är bundna till ett liv här för att dom har ett handikapp, eller en diagnos som gör dem utdömda från samhället och många gånger också avvisade från sin familj. Hur orkar dom? Dom sover här i järnsängar tätt ihop i kala betongrum utan personliga tillhörigheter. I kläder som nästan inte håller ihop, många är utan skor. Med tänder som ruttnar bort och alla med rakat huvud av hygieniska skäl. Under de dagar när vi är här får man bönsoppa och vitkål, samma varje dag, många är så magra jag vet inte om det är sjukdom eller näringsbrist. På innergården sitter en blind kvinna hopkrupen. Hon är blek och mager. Mer kan jag inte säga om henne då en klump växer i min mage och mina ord tar slut. De här är människorna med olika funktionshinder som göms undan och förvaras på institutioner i Europa.
Loza Foundation vill vara en röst för den här människorna. Vi vill berätta och förändra situationen för dem som lever i den här hopplösheten. Vi vill medverka till att skapa möjligheter till en värdig livssituation för dem som bor här och ge resurser till dem som arbetar här så att dom kan känna inspiration i sitt arbete.
Loza Foundation startar upp sitt första projekt i Demir Kapija hösten 2017.
Text och bild: Sabina Grubbeson