Fotograf Joakim Roos om arbetet med Loza Foundation:
Han har arbetat som fotograf i 30 år och rest till Balkan många gånger. Genom arbetet med Loza Foundation vill Joakim Roos visa en så sanningsenlig bild som möjligt av situationen för utsatta kvinnor, barn och funktionshindrade i Bosnien och Makedonien.
– Jag hoppas att bilderna ska engagera människor och ge dem en tankeställare.
Hur kommer det sig att du började jobba med Loza Foundation?
– Sabina Grubbeson tog kontakt med mig angående projektet för funktionshindrade i Demir Kapija, Makedonien. Hon förstod att jag tillbringat mycket tid på Balkan som fotograf och gillade mina bilder.
Vad gjorde att ditt intresse väcktes för organisationen?
– Loza är väldigt dedikerade till sina projekt, det finns ett stort engagemang som har starka rötter på Balkan. Projekten var relevanta och trovärdiga. Det gillar jag.
Hur började samarbetet?
– Vi gjorde en skiss över hur Loza Foundation ville kommunicera med bilder. Jag är till stor del en ”svartvit” fotograf och tar mest dokumentära bilder. Jag tänker att det passar Loza Foundation att försöka visa en så sanningsenlig bild som möjligt om hur situationen ser ut på Balkan.
Hur många gånger har du varit på Balkan?
– Jag gjorde min första resa till Bosnien redan 1995. Sen blev det resor dit 2001, 2003, 2004, 2005 och 2013. Utöver det har det blivit ett 20-tal resor till de andra länderna. Serbien, Kroatien, Kosovo, Albanien, Rumänien och Bulgarien. Balkan är ett spännande ställe. Det pågår en ständig utveckling där som är intressant att följa och medverka till, tillsammans med Loza Foundation.
Hur var det första gången du kom till institutionen i Demir Kapija?
– Intrycken var omvälvande. Det var tragiskt att se situationen för de människor som bor där, undangömda i största möjliga mån från övriga samhället. Brister på alla nivåer. Jag tänkte att här finns inget människovärde kvar. De som bor där har väldigt olika funktionshinder, men det var i stort sett blandade huller om buller. Det blir ju väldigt svårt att reda ut vilka behov var och en har och vilka förmågor som finns som kan tillföra samhället något. Där fanns många som skulle kunna ha en meningsfull tillvaro ute i samhället.
Vad vill du förmedla med dina bilder därifrån?
– En känsla av utsatthet, men samtidigt beskriva att samtliga som lever där är en del av mänskligheten och borde få sina behov tillgodosedda. Att bli sedda, respekterade och delaktiga i samhället utifrån sina förutsättningar.
Vad har ni på gång just nu?
– Projekten i Bosnien lanseras nu under hösten 2018. Det handlar dels om människor med funktionshinder, men också om de kvinnor som blivit drabbade av våldtäkter under kriget 1992–1995. Att ta sig tillbaka till ett värdigt liv efter ett krig är en lång och svår process. Det finns fortfarande internflyktingar, människor som hamnat i flyktingläger och bott där i över 20 år. Tiden står still och jag ser att folk lider av att inte kunna återvända eller få möjlighet att utveckla ett nytt liv. Många har utvecklat kroniska stressymptom, men det går att hjälpa dem med rätt form av bistånd.
Hur påverkas du av de här mötena med människor som har det svårt?
– När jag fotograferar blir det naturligt att jag kommer nära, vilket gör att det är svårt att inte påverkas. Det är självklart svårt att möta så många människor som inte har det bra och lider, men jag blir också positivt berörd när jag ser varje människas förmåga och värme.
Vad händer härnäst?
– Just nu studerar jag socialantropologi och global utveckling på Göteborgs universitet. Det går i korthet ut på att kunna skapa förståelse för olika kulturer och att analysera vart världen är på väg och vad som är en god utveckling. Att kombinera fotograferandet med kunskap om till exempel hur ett gott bistånd ser ut är spännande.
Loza Foundations fotograf Joakim Roos besöker institutionen för funktionshindrade i Demir Kapija, Makedonien. Foto: Sabina Grubbeson.+